The end

Ibland tror jag att man kommer till en punkt då det säger stopp, då det är meningen att det ska brista. Man vet inte om det är bra eller dåligt, svårt eller lätt - det bara känns... ingenting. Kanske för att det har gått för lång tid. Eller för att såren redan har rivits upp, kanske för många gånger. För att man kommer tillbaka till ruta 1 då man tror att allt ska bli bra igen. Eller så kan man välja att klippa det helt. Låta det vara och glömma. Börja om på nytt trots att man inte helt riktigt vet vad som finns under ytan eller vad som finns att hämta. Vi kanske borde tillåta oss själva att glömma ibland. Så som att köpa en ny kalender - vilket jag faktiskt gjorde idag. Nya, tomma blad som väntar på att bli ifyllda.

En klok vän sa till mig: Kvinnor är som ägg. Håller du de för hårt så stryps dem, håller du för lätt så slinker de ur din hand och krossas. Och äggskalen går inte att reparera.

Det är ju helt sant. Det komiska är att jag just nu känner jag mig som ett krossat ägg som är nöjd med situationen. Nöjd att det är över. Kanske har jag lärt mig något av det. Dags att vända blad.